Deppig
Ja, nu är denna dag över. Och vad är det som händer?!
Jo, man är själv och känner sig lite nere.
Varför lyckas så många par med att ha ett fungerande förhållande eller hitta en som de kan älska ovillkorligt.
När är det min tur? Ska jag starta min egen familj själv och sen vänta på Mr Right?
Men samtidigt som jag känner att det bara är massa onödiga krav som vi matas med enda sen vi var små utav samhället.
Måste man ha en partner för att vara lycklig?
Frågar ni om min åsikt så säger jag ja såklart, men det beror på att jag inte är byggd för att leva ensam.
Jag är som ett sällskapsdjur, mår dåligt då jag blir lämnad själv.
Vill jag ha egen tid så går jag undan.
Oj, även det där lät knasigt :) hehe.
Jag önskar att jag också hittade någon, som är mer lik mig, gillar samma saker, har samma värderingar och vill ha ut ungefär samma sak utav livet.
Det är med ungkarlsfasoner fungerar inte för min del, okej till en viss mått ja, men sen så får det vara nog.
Lite sentimental och deppig så här på kvällen :)
