Tant Tessan

Dags att säga godnatt och hoppas på en bra morgondag. 

Gudstjänst idag var underbar, men för första gången på länge så tvivlade jag. 

Jag tvivlade inte på Bibeln eller så, jag tvivlade på mig själv och min egen tro. 

Har jag en tillräckligt stark tro för kunna göra en skillnad i världen?

Kommer jag någonsin må bra i mitt eget skinn? 

Kommer jag kunna börja om ännu en gång?

Hur kommer min framtid se ut om jag fortsätter i den här riktningen? Blir det bra eller dåligt? Ska jag verkligen chansa?

Jag har alltid varit rädd att fastna i livet och inte utvecklas. Att tappa nyfikenheten och glädjen i att lära mig något nytt. 

Bli en av dem andra, dem som enbart lever det stillsamma livet.  

Dem som kör på samma bana om och om igen, som är rädda att avvika från det som är socialt accepterat av alla i samhället. 

Tänk vilken dröm det skulle vara att få möjligheten att leva utanför gränserna och våga chansa på livet. 

Även om det bara sker en enda gång i livet så vill jag inte förlora möjligheten att ha det valet. 

Men kanske och bara kanske, så kan detta hända om jag hoppas och tror tillräckligt mycket och jobbar för det. 

Men tänk om jag fastnar och aldrig kommer loss igen?

Det skräcken är värre än något annat här i livet för mig. 

Jag vill inte bli som alla andra. 

Jag vill inte förlora tro på mig själv, det är det enda jag har kvar.