Varför?
Jag kände mig helt underbart glad och pigg idag speciellt med tanke på att jag skulle få träffa mina underbara vänner från skolan.
Kände mig lite sorgsen och vemodig efter träffen, saknar dem så extremt mycket.
Vi är ett underbart gäng som utmanar varandra på ett mentalt plan och ser till att vi inte glömmer bort att använda hjärnan vi fick :)
En helt underbar träff förutom att inte Connie kunde komma, men jag ska våldgästa henne nästa vecka.
Jag ringde Peter för att prata av mig lite och sen gick allt utför, blev på extremt dåligt humör och sen gråtmild.
Det är något allvarligt fel på mina hormoner tror jag.
Jag känner att jag står och stampar på samma ställe när det gäller mitt sociala liv. Jag skulle säkert kunna skaffa mig en kille och känna en sån där lycka som man alltid känner vid första förälskelsen.
Men jag vill hitta en riktigt bra kille innan jag öppnar mig och låter någon lära känna mig igen.
Det är det svåra med hela grejen, för jag har verkligen inte hittat någon kille som kan uppfylla mina krav eller förväntningar.
Jag har aldrig haft stora krav på killar förr, för jag anser att man alltid kan hitta något gott hos alla. Visst jag känner fortfarande så men jag litar inte på någon längre.
Detta gör att jag har börjat komma med krav.
Det finns killar som jag skulle kunna bjuda in till min säng men jag skulle verkligen inte vilja ha ett förhållande med dem.
Och detta gör mig lite modfälld för jag är rädd att jag har satt för höga krav nu. Som kan slutar med att jag aldrig hittar någon som är tillräckligt bra.
Jag skulle vilja ta en lång promenad och rensa tankarna men jag hatar mörkret. Och med tanke på fobin jag har så är jag faktiskt vettskrämd för vad som kan finns där ute.
Säkert ingenting, men jag kan verkligen inte sluta oroa mig.
Hatar fobier och hormoner idag!!!
Man ska inte leta då finner man inget, du behöver inte ha bråttom med att hitta en kille, men när du väl gör de så vet du att han är den rätta, de kan ta tid men när det väl händer så kommer du inse att det är värt väntan.
